Familjen Oxby

Dagen var planerade i detalj. 
Vi skulle komma upp ur sängen i tid,
få på oss kläderna och traska iväg upp i stan för att möta Johan, Johanna och Adrian
på förut bestämd tid.
Och det var väl där mamma om något trodde att planeringen skulle gå fel.
Med tre bestämda tjejer med hetsigt humör kan det ju ta en aningens längre tid ibland.
Men vi kom iväg, påklädda, hyfsat glada och pigga och framför allt i tid.
Så vi kunde slå oss ner på café och invänta fikasällskapet i godan ro.



Efter morgonfikan var det med massor av förväntan vi gick mot museet för att titta på djur och annat.
När vi närmade oss såg vi parkeringen framför oss, men det var något som inte stämde.
Den var ju full utav bilar, men det är ju mitt i veckan, det är ju en vanlig torsdag och det är ju....
...sportlov.
Just det så var det.
Hela södra sveriges barn och ungdommar lediga på en och samma gång
och uppenbarligen befann sig en stor del av dom på museet.
Vem kunde tro att den generationen var så kulturtörstande?!?
Inte en chans att vi trängs med en miljon snorungar för att se på lite uppstoppade djur.
Nej då räcker det mer än väl med våra fyra egna odjur.
Efter en dramtisk scen med stora krokdiltårar och snyftningar tog vi oss istället till stranden
som inte ligger allt för långt bort.
Till stranden brukar man vanligtvis gå till på sommaren och solen till trots så var det allt utom sommar nu.
På vattnet låg isen tjock vilket i sin tur orskade en publikmagnet,
i den lilla pöl av öppet vatten som som fanns kvar vid bryggans
pelare hade det samlats en hel grupp av svanar.
Vi pratar då inte om tre svanar, inte heller om femton svanar vi pratar om många svanar.





  





Efter en stunds beundran började kylan krypa allt längre in under kläderna.
Dags att börja röra på sig för att få upp lite värme i kropparna igen,
men här kom då nästa problem.
En stel Tea började skrika hysteriskt och kunde inte sluta oavsett vad vi hittade på.
Några minuter senare började även Moa skrika otröstligt och vi gjorde ett sista försök att gå omkring
för att få tjejerna att somna, men nu bestämde sig även Adrian för att ansluta sig till dom skrikandes skara.
Mitt i detta skrikinferno satt Iza och trallade en glad truddelutt fram på vagnen =)
Att gå in och sätta sig på en restaurang bland lunchande affärsmän kändes ganska uteslutet
men vi lyckades ta tillflykt till Kokums idrottsanläggning.
Här kunde barnen få välbehövlig värme, påfyllning av socker och Adrian en torr blöja och kläder.
Och gissa om det gjorde susen.
Innan vi gick ut igen pälsades vi på oss alla tillgänliga extrakläder.
Efter en promenad genom stan sa vi hej då till vårt sällskap och
fortsatte fråmåt för att plocka upp dagens middag och mormor.
Klockan hann bli nästan fem innan vi närmade oss värmen hos mormor och morfar igen
och återigen skrek Moa hysteriskt i vagnen.
När vi sedan fick av henne overall och skor förstod vi varför.
Båda fötterna var så kalla att dom svullnat upp.
Gissa om mamma skämdes, självklart hade Moa haft filt på sig men åkpåsen kom inte med på tåget.
Hädanefter får det bli trippla filtar och vindskydd i vagnen tills vi kommer hem igen.
Men innan dess får lillasyster spendera kvällen med fötterna i mammas pälsfodrade vantar,
visserligen ser hon ut som en säl men hon blir i alla fall varm.