Familjen Oxby

Dagen var planerade i detalj. 
Vi skulle komma upp ur sängen i tid,
få på oss kläderna och traska iväg upp i stan för att möta Johan, Johanna och Adrian
på förut bestämd tid.
Och det var väl där mamma om något trodde att planeringen skulle gå fel.
Med tre bestämda tjejer med hetsigt humör kan det ju ta en aningens längre tid ibland.
Men vi kom iväg, påklädda, hyfsat glada och pigga och framför allt i tid.
Så vi kunde slå oss ner på café och invänta fikasällskapet i godan ro.



Efter morgonfikan var det med massor av förväntan vi gick mot museet för att titta på djur och annat.
När vi närmade oss såg vi parkeringen framför oss, men det var något som inte stämde.
Den var ju full utav bilar, men det är ju mitt i veckan, det är ju en vanlig torsdag och det är ju....
...sportlov.
Just det så var det.
Hela södra sveriges barn och ungdommar lediga på en och samma gång
och uppenbarligen befann sig en stor del av dom på museet.
Vem kunde tro att den generationen var så kulturtörstande?!?
Inte en chans att vi trängs med en miljon snorungar för att se på lite uppstoppade djur.
Nej då räcker det mer än väl med våra fyra egna odjur.
Efter en dramtisk scen med stora krokdiltårar och snyftningar tog vi oss istället till stranden
som inte ligger allt för långt bort.
Till stranden brukar man vanligtvis gå till på sommaren och solen till trots så var det allt utom sommar nu.
På vattnet låg isen tjock vilket i sin tur orskade en publikmagnet,
i den lilla pöl av öppet vatten som som fanns kvar vid bryggans
pelare hade det samlats en hel grupp av svanar.
Vi pratar då inte om tre svanar, inte heller om femton svanar vi pratar om många svanar.





  





Efter en stunds beundran började kylan krypa allt längre in under kläderna.
Dags att börja röra på sig för att få upp lite värme i kropparna igen,
men här kom då nästa problem.
En stel Tea började skrika hysteriskt och kunde inte sluta oavsett vad vi hittade på.
Några minuter senare började även Moa skrika otröstligt och vi gjorde ett sista försök att gå omkring
för att få tjejerna att somna, men nu bestämde sig även Adrian för att ansluta sig till dom skrikandes skara.
Mitt i detta skrikinferno satt Iza och trallade en glad truddelutt fram på vagnen =)
Att gå in och sätta sig på en restaurang bland lunchande affärsmän kändes ganska uteslutet
men vi lyckades ta tillflykt till Kokums idrottsanläggning.
Här kunde barnen få välbehövlig värme, påfyllning av socker och Adrian en torr blöja och kläder.
Och gissa om det gjorde susen.
Innan vi gick ut igen pälsades vi på oss alla tillgänliga extrakläder.
Efter en promenad genom stan sa vi hej då till vårt sällskap och
fortsatte fråmåt för att plocka upp dagens middag och mormor.
Klockan hann bli nästan fem innan vi närmade oss värmen hos mormor och morfar igen
och återigen skrek Moa hysteriskt i vagnen.
När vi sedan fick av henne overall och skor förstod vi varför.
Båda fötterna var så kalla att dom svullnat upp.
Gissa om mamma skämdes, självklart hade Moa haft filt på sig men åkpåsen kom inte med på tåget.
Hädanefter får det bli trippla filtar och vindskydd i vagnen tills vi kommer hem igen.
Men innan dess får lillasyster spendera kvällen med fötterna i mammas pälsfodrade vantar,
visserligen ser hon ut som en säl men hon blir i alla fall varm.

Ett av våra uppdrag under vår resa var att testa många lekplatser
och vid det här laget har vi hunnit med några stycken.
Vi har bland annat ridit på elefanter på cirkuslekplatsen, spårat ur på tåglekplatsen
och gungat högt på grannområdets lekplats.
Dom allra flesta har fått höga betyg i utvärderingarna,
så höga att det inte alltid är lika roligt att följa med på mammas utflykter.

  

 

  

  



Men detta är en stor stad med mååååånga lekplatser så jakten på den perfekta oasen fortsätter.
Vi måste ju på prova den blå lekplatsen, vikingalekplatsen, spirallekplatsen, havslekplatsen
och om vi har tur kanske en helt vanlig lekplats!

I den bitande kylan gäller det att tänka på att alla har det bra och mat i magen,
så även våra fjäderfä.
Utrustade med två påsar med gammalt bröd traskade vi darför till Pildammarna för att göra en insats.
Fåglarna uppskattade vårt mycket och tog tacksamt emot maten direkt från våra händer.
Och ryktet i fågelvärlden sprider sig rätt fort så vi var ganska snart omringade av en hel hop av enligt Tea rätt så skämmande och hungriga fåglar.

  





Men erkänn nog blir även Du lite rädd när du möts av den här blicken....

Söndagen den 20/2 2011 var dagen då kusin Adrian skulle till prästen och bli blöt i håret.
Pappa kom körande i illfart med finkläderna i bagagen för att få vara med på festligheterna.
Det hela blev en lättsam och glad tillställningen där alla barnen och alla faddrar fick vara med och hjälpa till.
Moster Malin och faster Jenny fick läsa texter, Betty fick hälla vatten, Leo fick balansera ljuset, Herman och Gunnar fick det stora ansvaret att ta hand om dopbevis och bibel, Iza och Tea hängde upp en ängel i dopträdet och faster Jill fick den stora äran att bära dagens huvudperson.
Adrians föräldrar kunde därför helt koncentrera sig på ge prästen rätt svar på frågorna dom fick,
för tänk om dom sagt fel namn!



  



  

Tuffeti tuffeti tuffeti tut,
nu drar vi med tåget söderut!
Nu ska här aktiveras, motioneras och fikas mera.
Mamma och alla tre flickor vinkade hej då till pappa på stationen i Göteborg
för att någon timme senare kliva av i Malmö och mötas av mormor, morfar och Jim.
Tågresan gick bra, faktiskt helt utan större missöden.
Mammas hemska förkylning och brist på röst gjorde dessvärre att andra trodde att hon fått
ett mindre sammanbrott och grät i telefonen =)
Istället var hon bara glad över sina duktiga tjejer!
Efter en natts vila satte vi sedan igång att förbereda Moas "malmökalas" och alla hjärtans dag
med cupcake-bak.
Så innan vi visste ordet av var det redan måndag och hög tid att ge sig ut på stan för lite affärer och fika.
Vi passade på att träffa kusin Adrian, Johan och Johanna också en stund innan vi rusade hem för att laga maten 
och lägga sista handen på kakorna innan alla skulle komma.

Vi saknade dock Elsa och Göran som istället hade fullt upp på sjukhuset.

Moa fick även idag massor av fina presenter och var överlycklig över att
faktiskt få lov att utforska sitt nya flygplan medans systrarna och kusinerna var fullt upptagna med att 
roa/jaga varandra.

Tänk vad tiden rusar!
Nu är det ett år sedan vår lilla Moa kom till oss.
365 snabba dagar.
All anledning i världen att fira med andra ord.
Så inte långt ifrån det klockslag hon kom till världen väcktes hon nu av
skönsång och presenter på sängen.



Då lilltjejen fortfarande är den mest morgontrötta av våra döttrar var det något chockat hon gnuggade sömnen ur ögonen, men hon samlade sig snabbt och kunde börja hugga in på presenterna ivrigt påhejad av sina systrar.



När allt presentpapper var upprivet lämnade vi sovrummet bakom oss för gå ut och beundra alla ballonger som huset smyckats med. Detta är något som blivit lite av en tradition och även denna gång blev det mycket uppskattat =)



Då Iza precis varit magsjuk fick vi ställa in planerat kalas men en tårta måste man ha på sin ettårsdag.
Så förmiddagen ägnades åt att baka tårtbotten, koka vaniljkräm och dekorera frukttårta.
Dessvärre så ligger ju inte gärna frukt stilla på kladdig kräm så tårtan såg inte riktigt likadan ut när vi tog ut tårtan som när vi satte in den i kylen, men bra smakade det ändå.
Och för en ettåring som fick lov att äta sin tårtbit helt själv med hjälp av sked och fingrar spelar inte kletiga jordgubbsskivor så stor roll!





 

Lagom till tårtan kom båda farbröderna och farmor för att vara med och sjunga,
fika, leka, titta på barnprogram och fira.
Det var sedan en trött nybliven ettåring som kröp i säng och somnade tillsammans med sina systrar.

Trötta var även hennes föräldrar,
trötta och glada efter ett år som haft dagar som aldrig ville ta slut
(ja vi ska vara ärliga, att ha tre små barn är inte alltid lätt. Men vem har sagt att det ska vara lätt? =) )
men som på det stora hela gott allt för fort.
Massor av grattis till vår stora lilla tjej!

I ett hus fullt av godisgrisar vore det väl visserligen konstigt om Moa
skulle bli den första som inte gilla sötsaker.
Men det har nu visat sig att tjejen har någon form av sjätte sinne när det kommer till snask.
Oavsett om hon har sett godiset innan eller inte så vet hon precis vad det är och visar med hela sin vilja att hon minsann också ska ha sin beskärda del.

Så här glad blir man när man får som man vill och får äta sina första kinapuffar:

Några timmars töväder då och då varvat med ordentligt med minusgrader
har gett oss den ultimata åkatraktionen i trädgården.
En lång isbana med lagom lutning.
Skoj för både stora och små.
En dag med sol och lite barmark får man ju dessutom passa på att avnjuta lunchen ute.



  



 

  

 

"Gammelfaster" Maria har varit på semester och köpt presenter.
Man skulle kunna tro att dom varit på Hawaii, men det var till Teneriffa resan gick.
Har aldrig varit där, men det kanske glider runt små hula-flickor med rullande höfter där med =)
Nu gör det det här hemma i alla fall.

En helt vanlig vardag vid tretiden i vårt hus kan det se ut ungefär så här:

  

Alla är sysselsatta, pigga, glada och blodsockret ligger på en jämn och fin nivå.
Så har vi det varje dag vid den tiden.....
.....eller hur var det nu?

Nu har dom nya sovrummen fått lite färg.
Vi närmar oss inflyttningsdagen med stormsteg,
men håller oss till tåls tills allt är färdigt.
Den som väntar på något gott......
.....väntar alltid för länge!
Men en liten smygtitt kan vi bjuda på för er nyfikna.

Mamma och pappas rum



Moas rum

  

Iza och Teas rum